- Home
- Poetry, Prose and Drama
- Poetry
- Fae da Grund
Fae da Grund
Vagaland's poem harks back to a time when people believed in trows.
Read By Greta Jacobson
As I cam by
da Trölligirts
An stoppit at da Millburn broo,
I met a peerie osmil wife
And shö wis gadderin lukkie’s oo.
‘Göd wife, ye’re trang,’ I said ta her.
Shö held up some fir me ta see.
‘A’ll caird it on my cairds o green,
An spin, an mak a sark fir dee.
‘An whin du slips him ower dy head,
Du’ll see whit nane is seen fir lang;
Du’ll kyin da Nyugl by da burn,
Du’ll listen tae da Filgee’s sang.
‘Da doors,
in green knowes oppenin,
Will lukk dee in among wis aa,
An dere, whaar time gengs dancin by,
Du’ll never want ta win awa.’
‘Nae need
ta spaek o dat da day,
Da sark is nedder med or skoored.’
Wi dat I spanged across da burn
An left her, as shö stöd an glooered.
I göd a
stramp or twa up ower
An turned ta fin mysell alane,
An naethin be da burn ava
Bit a grey, crookit, staandin-sten.